Och så var då Stockenträffen, helgen som gått. Alltid roligt, alltid gott om paddlare. Och det vet ju alla - paddlare är trevligt folk. Visst blir det en del snack om kajaker. Och den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att jag tycker att jag låter så ointressant när jag pratar om olika skrovformer, hur skarpa slagen är, hur köllinjen ser ut...
Ganska nördigt kan jag tycka. Ok, det fungerar väl hyfsat i ett sammanhang som Stockenträffen. Men visst finns det intressantare saker att tala om. Kanske.
Börjar ändå tycka att det räcker om folk gillar sin kajak och sitter bra i den. Och att den flyter. Det blir lite mycket jämförelse kring vem som har häftigast prylar när det egentligen handlar om att paddla och ha det kul. (Snacka om att kasta sten i glashus.)
Därför var det oerhört befriande att höra Carl Johan Ryd berätta om sin paddelresa till Alaska. Fantastiskt fina bilder av en fantastisk, men vad det verkar som myggrik, natur. Han hade också en så skön distans till kajakhysterin och drev glatt med sig själv och alla oss som känner ett stråk av kajakmani. Jag och Karoline hamnade brevid delar av Malmö Kanotklubb och fick en riktigt trevlig middag i deras sällskap. De verkar ha en fin-fin klubb där nere i sundet.
Men, Stockenträffen handlar om paddling, och paddling blev det. Karoline och jag slog upp tältet på fredagskvällen och satsade på en lugn kväll med mat och vin i tältet istället för att jäkta ut på havet. Vid halv tio på lördag var vi dock sjöklara och styrde kosan ut mot Härmanö huvud. Det blåste en del inne på land. Det blåste ännu mer ute på vattnet. Robert gjorde oss sällskap och tillsammans fick vi hoppa mellan öarna och ta etappen bit för bit med raster på de små platser av lä vi kunde hitta. Det blåste riktigt sur motvind. Det är inte alltid det är behagligt att paddla. Till slut var vi i alla fall ute vid Härmanö huvud och fick vår belöning. Havet var stort. Havet var galet. Vackert.
En bra sak, att stå på klipporna vid Hämanö huvud och titta ut över det dånande havet och få saltstänk på sig trots att man står en bra bit upp på land.
Jag tror att vi var först på plats men snart började det fylla på med folk därute. Några gav sig ut i skummet och lekte. Det såg väldigt roligt ut men samtidigt lite för svårt ut för min egen del. Men det gick liksom inte att låta bli så innan vi paddlade inåt igen gav Robert och jag oss ut för att prova lite vildvatten. Vi vågade oss inte så långt ut som de riktiga tuffingarna men skoj hade vi.
Den sträcka som varit så tung på vägen ut var nu lekande lätt och i jämförelse flög vi fram i medvinden. Också det riktigt roligt.
På söndagen testade jag några kajaker som jag varit lite nyfiken på. Bland andra Tahes Greenland och Tideraces Xplore. Greenlanden var på tok för lite för min smak. Kändes som en skön kajak för övrigt och der är ju lite tilltalande med en så slimmad kajak. Men på tok för liten och jag fick bara ont i benen. Kanske skulle den passa mig bättre med större sittbrunn. Tror att ett omdömme från någon som sitter bekvämare än jag i den vore mer rättvist. Tiderace Xplore var kanske motsattsen i bekvämlighet. Som handen i handsken helt enkelt. Det som avskräcker med den är endast priset. Det går ju faktiskt att få riktigt fina kajaker för rätt så många tusen kronor mindre.
Nästa år kommer jag att vara där igen. Nästa år kommer jag att gå där och jämföra kajaker och prylar igen. Och jag kommer att gilla det nästa år också.
Som vanligt fler bilder här.
